En man och hans son strövar omkring på en väg efter att jorden(?), eller åtminstone landet de bor i (USA), bränts ner och ödelagts, av vad/vem får man aldrig veta. Med sig på vägen har de en revolver laddad med två skott, en för fadern och en för sonen, ifall det värsta skulle inträffa och det visar sig att det inte finns någon annan utväg än det självvalda döden. Genom kyla och hunger fortsätter paret sin strävsamma resa, mot södern, mot kusten, med en liten gnutta hopp inom sig. Det är särskilt pappan som hoppas och som försöker hålla modet uppe hos sin son. Pojken, som föddes efter katastrofen, har aldrig upplevt världen såsom den såg ut innan och har svårt att framställa sig en annorlunda tillvaro. Kanske kommer vägen att leda dem någonvart. Kanske inte. De tar en dag i taget. Hoppas. Fortsätter att vandra. De försöker överleva, att ta rätt beslut, att inte bli onda, trots plågan.
Språket är lika kargt som världen omkring dem och läsningen är frustrerande men samtidigt hypnotiserande genom språk och handling. Detta är en bok som inte liknar så många andra, och det är en bra sak. Vägen går dessutom på bio just nu och det är en bra filmatisering, men ska man välja mellan bok och film så blir svaret som det oftast brukar blir: läs boken!
Muren (Titti Knutsson, Kabusa böcker, 2009).
Peter och Sofia bor i ett land någonstans i en framtida värld (fast det kan lika gärna utspela sig i vår värld idag). I landet härjar ett krig mellan två folkgrupper, gnagarna och krokodilerna, och mellan gruppernas territorier har det byggts upp en mur. På var sin sida av den här muren sitter dessa unga människor (de ska vara 14 år men jag upplever dem stundtals som mycket yngre) och i vartannat kapitel berättar Peter respektive Sofia om rädslan, ilskan och hatet mot den andra sidan. Vad de inte vet är att de egentligen har mer gemensamt än de anar, och att de snart kommer att träffas pga en mystiskt vacker häst som heter Storm.
/Helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar