17 oktober 2017

Böcker på film

"Jag har sett filmen!"
Hur många var det inte som utbrast exakt så häromveckan när Nobelpriset i litteratur 2017 presenterades, och det stod klart att vinnaren blev Kazou Ishiguro. Han är ju författaren bakom bland annat boken Återstoden av dagen, som nog är mer känd för en bred allmänhet som (åttafaldig Oscar-nominerad) film med Anthony Hopkins och Emma Thompson.

Det är ju som bekant inte alls särskilt ovanligt att böcker filmatiseras. Biograferna fullständigt flödar över av adaptioner, allt från Alfons Åberg till Blade runner har litterära förlagor.

Till och med till teatern har romanen tagit sig för att stanna, verkar det som. Dramatik har för all del alltid varit en genre inom litteraturen, men att texter som inte alls är skrivna för scenen ändå uppförs just där, blir vanligare och vanligare. Just nu går det att se båda Anna Karenina och Egenmäktigt förfarande som teater i Stockholm, bara för att nämna några.

Egentligen är det ett mysterium att vi fortsätter se filmer som baserar sig på böcker när vi så sällan kommer ut ur biosalongen och tycker att filmen varit bättre, eller ens gjort boken rättvisa. Ett slags kulturellt självskadebeteende där vi vet att vi kommer göra oss själva besvikna.

Det finns naturligtvis fördelar med filmatiseringar och dramatiseringar. Framförallt öppnar de förhoppningsvis upp intresset för originalverken för de som inte läst boken innan. Och kanske hittar filmskaparna en ny infallsvinkel där känslor och budskap kan komma fram på andra sätt än i skriven text. Sedan är det ju den nyfikenheten också. Hur har de tänkt lösa det där med Sauron? Vem ska egentligen porträttera Monica Zetterlund? Vi måste få veta.

2 oktober 2017

Jane Austen

Det verkar som att kulturbranschen gillar jubileum. Om det inte är ett jämnt antal år sedan någon känd profil föddes så utgår man från när de dog istället. Förra året var det William Shakespeare som stod i centrum - det var då 400 år sedan han gick bort. I år är det Jane Austens tur.

Eftersom det blir ännu en extra chans att uppmärksamma litteraturen, filmen, musiken eller konsten som dessa döda kulturutövare skapat så får man nästan säga att det, trots sin något morbida underton, är mest till godo.Det man kan invända är kanske att det gärna är redan välkända personer som får ytterligare uppmärksamhet, i Sverige har vi firat både August Strindberg och Ingmar Bergman. Å andra sidan kan detta odelade fokus också leda till att nya sidor av någon som man trodde att man visste allt om också kommer fram. Dessutom finns det ofta bra anledningar till varför dessa människor överlevt till så här långt fram i tiden.

Jane Austen har givit oss odödliga klassiker som Stolthet och fördom, Förnuft och känsla och Emma. Hon har fostrat generation efter generation av anglofiler som ordnar baler iklädda bahytt ända in i våra dagar. Det måste krävas något extra av en författare för att skapa ett sådan engagemang.
Albert Bonniers förlag har i och med detta 200-års jubileum publicerat en bok som samlar Jane Austens privata brev. Kanske kan det bli ett sätt för hennes beundrare att komma ännu närmare den brittiska societeten och författarinnas egna innersta tankar.

Alla som läst och älskat Jane Austen har naturligtvis sin egen uppfattning om värdet av att fira och uppmärksamma henne och hennes litterära verk. För att hon öppnade upp för fler kvinnor att bli framlyfta för sina författarskap. För att hon kunde skapa så mycket dramatik av så små medel. För att hon satte fokus på den privata (kvinnliga) tillvaron.

Och visst är Colin Firth väldigt stilig i rollen som Mr. Darcy?