”I’m sick of not having the courage to be an absolute nobody” skrev jag en gång i min dagbok. J.D. Salinger skrev det först - i Franny and Zooey 1961. Vad gäller anonymiteten repade han själv mod för sent. Efter succén med Räddaren i nöden blev han nästan lika känd för att inte vilja vara känd som för sina böcker. Salingers sparsamma litterära produktion och ovilja att ställa upp på kändisskapets villkor gav honom med tiden epitetet ”the Garbo of letters”.Som tidningar världen över nu konstaterar har få böcker uppnått sådan kultstatus bland unga som Räddaren i nöden. Enligt en New York Times-artikel från i somras finns det dock tecken på att dagens mer målinriktade unga är på väg att förlora tålamodet med bokens alienerade hjälte Holden Caulfield, som efter att ha blivit relegerad från skolan befinner sig på drift i New York. Istället för att gnälla över vuxenvärldens falskhet borde han enligt somliga växa upp och skaffa sig ett liv. ”Shut up and take your Prozac”, som en 15-årig kille uttrycker det. Själv hade jag som tonåring inga större problem med att identifiera mig med Holden, men för den som vill läsa något annat av Salinger kan jag rekommendera berättelserna om familjen Glass, till exempel Franny och Zooey, Res takbjälken högt, timmermän och Till Esmé - kärleksfullt och solkigt, som inleds med den berömda novellen En dag som gjord för bananfisk. Böckerna finns på biblioteket.
/Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar