Vildingar på Studio Vågen

Trots att jag tidigare skrivit om Till vildingarnas land både här, här och här såg jag inte filmen förrän på Studio Vågens visning för några veckor sedan. Eftersom filmen inte är helt lätt att kategorisera vare sig som barn- eller vuxenfilm var vi ärligt talat lite oroliga för publiksiffrorna. De farhågorna kom dock på skam - salongen var väl kanske inte fylld till bristningsgränsen, men ändå så pass att man nog kan tala om publikrekord. Både barn och vuxna hade hittat dit, och under delar av filmen hade jag svårt att släppa tanken på de mindre barnens eventuella men för livet. Bitvis är den ganska våldsam, och precis som Dave Eggers roman Vildingarna (som filmen delvis bygger på) är filmen kanske snarare en berättelse om hur det är att vara barn än en berättelse för barn. Eller kanske inte. "Nä, den var inte så läskig" och "ja, den var bra" var kommentarer som jag och min kollega snappade upp från barnen på väg ut i skymningen efter filmen.

Eggers roman innehåller mer humor än filmen - han delar bland annat ut en släng åt överbeskyddande vuxna som oroar sig för barnens yttre omständigheter men är totalt okänsliga för de inre. Han är bra på att förmedla den jag-mot-världen-känsla man minns från de gånger man kände sig oskyldigt anklagad och led av förorättad stolthet. Som helhet tycker jag nog ändå att filmen är bättre, delvis beroende på att berättelsen ursprungligen är baserad på en bilderbok och därför helt enkelt gör sig bättre som film än som roman. Tjurigt störig och våldsam i början, senare pratig som en film om neurotiska New York-intellektuella, och i slutet rejält sorglig. "Monsters are not suited to long-term relationships" som någon skrev. Carol (den näst vildaste vildingen, vars röst görs av James Gandolfini från The Sopranos) framstår som en desperat utopiker, ständigt redo att riva ner för att börja om på nytt, och KW (som Carol tycks ha haft en dömd romans med) verkar sympatisk men är samtidigt nyandligt nyfrälst av "Bob and Terry", som i Carols, Max och publikens ögon bara är två ömkligt kraxande uvar. Vildingarnas personlighetsskillnader kan om man så vill kopplas till frågor om samhällets och världens beskaffenhet, men i likhet med Sendaks original förmedlar filmen framför allt känslan av familjen som ett fängelse man är dömd att längta tillbaka till när man väl lyckats fly. Ni som missade filmen på Studio Vågen kommer snart att kunna hyra den på bibblan - vi kommer med all säkerhet att köpa in den.
/ Mattias