Tack vare Winn-Dixie

Kapitel Ett
Jag heter India Opal Buloni, och förra sommaren skickade min pappa, predikanten, mig till affären för att köpa ett paket makaroner med ost, lite vitt ris och två tomater, och jag kom tillbaka med en hund.
Så börjar Kate Dicamillos senaste bok. Jag fastnar direkt för jag gillar temat. Ni vet jag hade bara tänkt att göra som jag brukar men mitt i allt det vanliga dyker slumpen upp och ställer till det. Bra eller dåligt, vet man aldrig, det blir aldrig riktigt som man hade räknat ut det. Jag hade bara tänkt att gå på en enkel buggkurs och istället...eller något annat valfritt ( bestäm själva) Dicamillos historier bygger på de där oberäkneliga händelserna som dyker upp när man minst anar det och som man aldrig kan förutspå men som man måste förhålla sig till och använda eller avstyra. Opal kommer in i affären på jakt efter makaroner men i det ögonblicket hon kliver in är scenen hundens. Han rusar runt som en galning med halva personalstyrkan efter sig. Opal bestämmer sig för att hunden är hennes och döper den i stunden till Winn-Dixie. Det råkar bli så eftersom affärskedjan heter det och varför inte? Varför inte ta det första du tänker på.
Hunden såg snarast ut som en stor bit gammal brun matta. Opal sa: -Du ser hemsk ut. Jag slår vad om att du inte tillhör någon. Då log hunden. Det är svårt att inte genast bli förälskad i en hund som har humor. Och jag har svårt att inte bli förälskad i Dicamillos historier. Det där kärleksfulla berättandet om följderna med att ta till vara på händelser runt omkring sig. Vissa kan man inte styra över. Trollkarlen i Dicamillos förra bok, vet ni vad han råkade ut för? Jo han skulle bara som trolla fram en stor bukett vita liljor och det blev en elefant. Hur ofta har inte det hänt? Du menar väl men klantar till det. Hoppsan blev det en elefant.?!
/Johanna