7 oktober 2010

Den evigt skeppsbrutne Richard Parker

I tisdags kväll hade Salongens bokcirkel sin andra träff. Berättelsen om Pi visade sig mycket riktigt väl lämpad för diskussion. Många var fascinerade av den till synes realistiska skildringen av kampen för överlevnad, och inte minst av själva tigern. Andra var mer förtjusta i den första delen, där Pi låter sig tjusas av tre världsreligioners berättelser och utan att tveka omvänder sig till samtliga. Åter andra tyckte inte om boken alls. Alla var dock hyfsat överens om att den variant av berättelsen som innehöll en tiger var den bästa historien. Via bokens handling leddes diskussionen vidare till det komplicerade förhållandet mellan fakta och fiktion, inte utan koppling till ännu större frågor rörande tro och vetande. Kanske berättar människan helt enkelt historier - om tigrar eller gudar - för att överleva och skapa mening i en tillvaro som ibland är precis så grym som den som Martel beskriver. I slutet av boken tackar Pi Richard Parker - (berättelsen om) tigern har hållit honom vid liv.

Apropå på förhållandet mellan fakta och fiktion kan man nämna att Pi på ett ställe (sidan 214) refererar till förstestyrmannen Owen Chases ögonvittnesskildring av hur valfångstfartyget Essex år 1820 sänktes av en uppretad kaskelot. Besättningen räddade sig till tre livbåtar, men av rädsla för kannibaler valde man att försöka ta sig till Sydamerika istället för att gå iland på någon av Stilla havets bebodda öar. Ironiskt nog ledde detta till att de skeppsbrutna tvingades äta upp sina döda kamrater. I en av båtarna drog man rentav lott om vem som skulle få sätta livet till för att bli föda åt de andra. Händelsen var på sin tid mycket omskriven och utgjorde en av inspirationskällorna till Herman Melvilles Moby Dick. Även Edgar Allan Poe tog intryck, och i The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket (ursprungligen publicerad som en skildring av en verklig resa) låter han en skeppsbruten matros vid namn Richard Parker dra det kortaste strået och förlänga sina olycksbröders liv med sin död. År 1884, nästan 50 år efter publiceringen av Poes roman, sjönk yachten Mignonette. De skeppsbrutna som lyckats rädda sig till en livbåt ansåg sig efter en tid tvungna att äta upp skeppsgossen. Pojkens namn: Richard Parker. Genom sitt val av namn ansluter Martel alltså till ett av bokens stora teman - Richard Parker är både fakta och fiktion. Angående den andre (?) huvudpersonens namn kan man (med viss risk för att framställa Berättelsen om Pi som besläktad med Da Vinci-koden) nämna de 227 dygn denne enligt egen utsago tillbringar till havs. 22/7≈Pi.

Verkar allt detta aningen långsökt? Precis som tidigare är ni mer än välkomna att fortsätta diskussionen med hjälp av Salongens kommentarfunktion. Till sist ett boktips: den som vill läsa mer om skeppsbrott kan låna Nathaniel Philbricks bok I hjärtat av havet : den tragiska berättelsen om valfångstfartyget Essex. Finns på bibliotekets fackboksavdelning.

/Helena, Anders och Mattias

5 kommentarer:

Sjöjungfrun sa...

Jag är inte med i bokcirkeln, men har läst den sedan tidigare. Boken har följt med mig i bakhuvudet sedan dess, speciellt den biten som handlar om den mystiska flytande ön. Men de här uppgifterna som ni berättar om gör att boken blir ännu mer mångbottnad... Man kanske borde läsa den igen?

Anonym sa...

Några idéer om vad den hemlighetsfulla ön kan tänkas symbolisera? Eller vad den fyller för funktion i berättelsen?
/M

Anonym sa...

För övrigt är namnet Pi nog inte heller valt av en slump. Att talet π har ett oändligt antal decimaler och inom matematiken beskrivs både som irrationellt och trancendent (googla - det gjorde jag) passar rätt bra in med tematiken tro/vetande, fakta/fiktion.
/M

Sjöjungfrun sa...

Tolkning av den mystiska ön? Jag vet inte! Nu verkar det som om hela boken är mycket mer komplex, jag vågar mig inte på någon lättköpt tolkning utan att ha läst om boken!

Anonym sa...

Man måste ju å andra sidan inte tolka (eller övertolka) allting. Ön får gärna flyta vidare med sin mystik i behåll.
/M