Till Salongens bokcirkels första träff läste vi en bok från 1910-talet, Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg. Den gavs nyligen ut som romantisk klassiker av Bonnier med ett förord av Björn af Kleen. Historien kretsar kring Arvid och Lydia som förälskar sig i varandra som unga men av olika omständigheter inte kan eller vill gifta sig just då. Då de återigen möts tio år senare av en slump flammar kärleken mellan dem återigen upp men då är de båda gifta på varsitt håll. I en intervju får Björn af Kleen frågan varför man skall läsa Den allvarsamma leken 2011? Han svarar: ”För att det är en så hjärtslitande berättelse och för att romanens konflikter fortfarande är så aktuella även om det omgivande samhället har förändrats.” Detta svar är nog ganska giltigt för vad samtliga deltagare i Salongens bokcirkel tyckte. Alla menade att boken var bra med sina vackra Stockholmsskildringar och flytande språk. Några tankar vi tog upp var hur man känner för de båda karaktärerna. Vill man att de ska få varandra och får man intrycket att de vill lika mycket med sin relation? Några uppfattade det hela som att Arvid hela tiden hoppas och tror på illusionen att det en dag skall bli han och Lydia. Hon har dock redan offrat mycket i sitt liv för att uppnå självständighet och är inte beredd att återigen gifta sig och släppa den - Hjalmar Söderberg är här väldigt modern. Båda förefaller dock väldigt låsta av respektive omständigheter och ibland förvånas man över deras val. Oavsett vad man tycker om deras handlingar enades vi om att man får se dem i ljuset av sin tid. Annat som kom upp till diskussion:
- Ödestro och determinism. Arvids vän Markel: ”Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!”
Hade det kunnat gå annorlunda om Arvid och Lydia kunnat gifta sig direkt, utan hänsyn till tidens sociala konventioner? Arvid (”Jag tål inte den tanken, att någon går och väntar på mig”) har inte råd att gifta sig innan han skaffat sig en position i samhället, och Lydia (”ja, då har jag ju intet att spara mig för…”) säkrar efter faderns död sin försörjning genom att gifta sig med den många år äldre men mycket välbeställde kulturhistorikern Markus Roslin. Arvid konstaterar att både han och Lydia på sätt och vis har sålt sig – hon till Roslin, som dennes ”lagstadgade älskarinna”, och han till Dagmar och hennes far, som lovar att bidra till parets försörjning mot att Arvid gör hans dotter till en gift och ärbar kvinna.
Men det är trots allt 1900-tal och en förändring är på gång. Lydia (som har en del gemensamt med Nortullsligans kontorister) bryter upp, erövrar ett visst mått av självständighet och försöker sig på att älska på samma villkor som männen. Hennes nyvunna frihet möjliggör kärleken till Arvid, men berövar honom ironiskt nog också på denna kärlek. ”Ud vil jeg, ud, o saa langt langt langt”. Som kvinna i dåtidens samhälle är hon den som har mest att förlora, men också den som har mest att ta igen.
- Förhållandet mellan verklighet och fiktion. Arvids vän Markel (igen): ”Man ljuger aldrig så trovärdigt som då man ljuger på fri hand. Och verkligheten är ofta så otrolig att den verkar konstruerad.” Jämför scenen med den unge mannen som läser upp en pjäs baserad på en kärlekshistoria med en kvinna som Arvid känner igen som Lydia – en scen som blir trovärdig just genom att den verkar för konstruerad för att vara påhittad. Arvid har inte särskilt höga tankar om författare som gör litteratur av sina egna erfarenheter. Om en av de romaner som vi läste i våras har han följande att säga: ”Fallet ’Werther’ är typiskt. Då Goethe en gång i sin ungdom hade en trasslig kärlekshistoria, skrev han en roman som slutade med hjältens självmord. Den romanen lär på sin tid ha förorsakat en smärre självmordsepidemi, dock tyvärr inte bland diktarna!” Arvid vill vara ”människa och man”, inte diktare. När Lydia frågar honom om han skulle kunna göra litteratur av sitt liv på samma sätt som Goethe och Strindberg svarar han ”Aldrig” och tillägger: ”Jag tror för resten inte att det är möjligt ens för en diktare att göra litteratur av sin kärlek, så länge det ännu finns en gnista liv i den. Den måste nog vara död först, innan han kan balsamera den.” Som Björn af Kleen konstaterar är Den allvarsamma leken sorgligt nog delvis baserad på Söderbergs egen kärlekshistoria med Maria von Platen.
Frågan om förhållandet mellan liv och dikt har knappast förlorat sin aktualitet – Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp är ett uppenbart nutida exempel på ett verk som blivit föremål för den typen av diskussion. I Söderbergs roman kan Markels ”man ljuger aldrig så trovärdigt som då man ljuger på fri hand” om man så vill dock tolkas som ett försvar för fiktionens möjligheter.
Norrtullsligan och Den allvarsamma leken – två Stockholmsromaner som båda slutar med uppbrott från denna på många sätt så förföriskt skildrade stad. Nästa gång: London, sett genom en viss Mrs Dalloways ögon. Välkomna tillbaka till bokcirkeln den 4 oktober kl. 18.00.
/Salongens bokcirkel genom Martina och Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar