Förra tisdagen sågs Salongens bokcirkel för sista gången i år. Kvällen ägnades åt Susanna Alakoskis Augustprisbelönade roman Svinalängorna, dubbelt aktuell genom Pernilla Augusts filmatisering och Alakoskis lyckade författarbesök här på biblioteket (Alltid på en tisdag 23/11). Filmen har premiär fredagen den 10/12, bland annat på Folkets Hus biograf här i Nynäshamn. Som vanligt inleddes bokcirkeln ganska bryskt med att Salongendeltagarna fick göra tummen upp eller ned för boken. Av tummarnas position att döma skiftade våra omdömen mellan ”riktigt bra” och ”mindre bra”, men för första gången under hösten var det ingen som gjorde tummen ned. Boken är skriven på rak och lättillgängligt berättande prosa, och ingen hade några problem med att komma in handlingen, något som man inte kan påstå om Salongens förra bokcirkelbok - Herta Müllers Hjärtdjur. Hos Alakoski ställer sig den språkliga stilen inte mellan läsaren och handlingen på samma sätt som hos Müller, men som vi konstaterade är naturligtvis även detta att betrakta som ett medvetet stilval.Annat som togs upp:
- Alakoski skildrar barns utsatthet och vuxenvärldens svek utan att bli sentimental. Trots den gripande handlingen är det, som någon sa, ”ingen bok man gråter över”.
- Vänskapen mellan de tre tjejerna som kulminerar i slutets antydan om att de snart kommer att gå skilda vägar. Tillsammans har de överlevt sin uppväxt.
- Den vagt tecknade bilden av bröderna. De finns där, men mest som inslag i huvudpersonens dåliga samvete. Rädde sig den som kan – så allvarlig är familjesituationen.
- Könsrollsaspekten. Leena försöker ta ansvar och hålla ordning i kaos, men plågas samtidigt av en känsla av att ha svikit sina bröder. Hon följer sin mammas uppmaning om att göra bra ifrån sig i skolan för att på så sätt kunna skapa sig en framtid som självständigt yrkesarbetande kvinna.
- Klassperspektivet kopplat till invandrarerfarenheten. Kampen för värdighet och känslan av skam inför det omgivande samhällets förutfattade meningar. Omgivningens negativa förväntningar som på grund av alkoholberoendets inneboende mekanismer tragiskt nog förvandlas till självuppfyllande profetior. Hoppet om att barnen med hjälp av utbildning ska kunna skapa en bättre framtid för sig själva.
- Förhållandet Sverige – Finland. ”Nu fattade jag varför pappa sa att han ville flytta tillbaka till Finland” (s. 159). Mormoderns kärvt idylliska Finland, fattigt men fyllt av midnattssol och tangomusik. Farmoderns fyllt av skam. Sverige, med miljonprogram och löften om välfärd åt alla - en välfärd som dock innebär rättning i leden och ökad social kontroll. I slutänden är det i viss mån ändå det svenska civilsamhället som blir Leenas räddning. Hennes fasta punkt i tillvaron är skolan.
- Bokens eventuella förankring i författarens egen biografi. En av Salongendeltagarna hade under författarbesöket frågat om boken bygger på Alakoskis egen uppväxt. Hon fick ett nej till svar. Flera bokcirkeldeltagare var tveksamma till om detta verkligen kunde stämma. Enligt någon kan man inte skriva så ingående om de förhållanden som Alakoski beskriver utan att ha upplevt dem själv. Någon invände att Alakoski ju har en bakgrund som socialarbetare, någon annan att hon kanske helt enkelt är en skicklig författare. Vi lämnar över frågan till er, kära bloggläsare. Spelar det någon roll om Svinalängorna är, som det brukar heta, ”baserad på en sann historia” eller om den är en fiktion, påhittad av en skicklig författare? Är en berättelse mindre värd, mindre ”äkta”, om den är påhittad? Och hur kommer det sig att många läsare tycks vilja se en koppling mellan just denna romans huvudperson och dess författare?
Under våren kommer Salongens bokcirkel att läsa en bok per århundrade, från 1500-tal till 1900-tal. Först ut (den 1/2) blir Shakespeares Romeo och Julia ("for never was a story of more woe than this of Juliet and her Romeo"). Med detta smakprov ur Franco Zeffirellis klassiska filmatisering önskar Salongens bokcirkel god jul och gott nytt år.
- Alakoski skildrar barns utsatthet och vuxenvärldens svek utan att bli sentimental. Trots den gripande handlingen är det, som någon sa, ”ingen bok man gråter över”.
- Vänskapen mellan de tre tjejerna som kulminerar i slutets antydan om att de snart kommer att gå skilda vägar. Tillsammans har de överlevt sin uppväxt.
- Den vagt tecknade bilden av bröderna. De finns där, men mest som inslag i huvudpersonens dåliga samvete. Rädde sig den som kan – så allvarlig är familjesituationen.
- Könsrollsaspekten. Leena försöker ta ansvar och hålla ordning i kaos, men plågas samtidigt av en känsla av att ha svikit sina bröder. Hon följer sin mammas uppmaning om att göra bra ifrån sig i skolan för att på så sätt kunna skapa sig en framtid som självständigt yrkesarbetande kvinna.
- Klassperspektivet kopplat till invandrarerfarenheten. Kampen för värdighet och känslan av skam inför det omgivande samhällets förutfattade meningar. Omgivningens negativa förväntningar som på grund av alkoholberoendets inneboende mekanismer tragiskt nog förvandlas till självuppfyllande profetior. Hoppet om att barnen med hjälp av utbildning ska kunna skapa en bättre framtid för sig själva.
- Förhållandet Sverige – Finland. ”Nu fattade jag varför pappa sa att han ville flytta tillbaka till Finland” (s. 159). Mormoderns kärvt idylliska Finland, fattigt men fyllt av midnattssol och tangomusik. Farmoderns fyllt av skam. Sverige, med miljonprogram och löften om välfärd åt alla - en välfärd som dock innebär rättning i leden och ökad social kontroll. I slutänden är det i viss mån ändå det svenska civilsamhället som blir Leenas räddning. Hennes fasta punkt i tillvaron är skolan.
- Bokens eventuella förankring i författarens egen biografi. En av Salongendeltagarna hade under författarbesöket frågat om boken bygger på Alakoskis egen uppväxt. Hon fick ett nej till svar. Flera bokcirkeldeltagare var tveksamma till om detta verkligen kunde stämma. Enligt någon kan man inte skriva så ingående om de förhållanden som Alakoski beskriver utan att ha upplevt dem själv. Någon invände att Alakoski ju har en bakgrund som socialarbetare, någon annan att hon kanske helt enkelt är en skicklig författare. Vi lämnar över frågan till er, kära bloggläsare. Spelar det någon roll om Svinalängorna är, som det brukar heta, ”baserad på en sann historia” eller om den är en fiktion, påhittad av en skicklig författare? Är en berättelse mindre värd, mindre ”äkta”, om den är påhittad? Och hur kommer det sig att många läsare tycks vilja se en koppling mellan just denna romans huvudperson och dess författare?
Under våren kommer Salongens bokcirkel att läsa en bok per århundrade, från 1500-tal till 1900-tal. Först ut (den 1/2) blir Shakespeares Romeo och Julia ("for never was a story of more woe than this of Juliet and her Romeo"). Med detta smakprov ur Franco Zeffirellis klassiska filmatisering önskar Salongens bokcirkel god jul och gott nytt år.
/Anders, Helena och Mattias
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar