27 april 2010

Just kids

”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet” skrev jag i min dagbok på min 17-årsdag, för att sedan tillägga ”jag är ironisk, det hoppas jag att jag förstår”. Plågsam självmedvetenhet hör tonåren till, i mitt (och säkert många andras) fall kopplad till en nästan lika plågsam medvetenhet om allt som redan sagts och gjorts och skrivits. En av de få gånger jag vågade mig på att försöka skriva poesi döpte jag dikten till ”Pseudo II”.
Den enda gång Patti Smith tycks ha drabbats av skrivkramp var när hon besökte diktaren och idolen Arthur Rimbauds grav. I förra veckan fick vi in Smiths Just kids, en självbiografisk bok som också är en hyllning till fotografen Robert Mapplethorpe. Varken hon eller Mapplethorpe verkar ha varit särskilt ängsliga för att framstå som pretentiösa, kanske på grund av att de som unga och oetablerade fungerade som musa och favoritkonstnär åt varandra, och på så sätt fick sina anspråk på att vara någon med något att komma med bekräftade. Just kids förtjänar enligt Jan Gradvalls recension ”att bli en biblioteksklassiker, en bok man kan sätta i händerna på alla unga som drömmer om att ta sig någon annanstans än där man befinner sig”. Det är bara att instämma - med viss reservation för att det delvis var just den här typen av hyllningar till en förgången tid och plats – i detta fall 60- och 70-talets New York – som ingav mig känslan av att allt redan var sagt och gjort. Men allt är inte gjort, och är det gjort kan det göras igen – det blir ändå aldrig riktigt samma sak, något som kan betraktas både som en förbannelse och en befrielse. De visdomsord om livets korthet som blev föremål för mitt 17-åriga jags hyfsat motiverade ironi var dock redan skrivna - av aforistikern Stig Johansson i Sydsvenskan, någon gång på 80-talet. Det blir aldrig som då igen ( - Ratata, Jackie, 1982).
/Mattias

Inga kommentarer: