So long, Marianne

Foto: BBC/Normal People

Den som har sett alla avsnitt av serien Normala människor (tillgänglig via SVT Play) och saknar huvudpersonerna Marianne och Connell kan trösta sig med att den irländska författaren Sally Rooneys romanförlaga finns att låna på biblioteket. Boken brukar ju som bekant vara bättre än filmen. Vad gäller Tv-serien är det ändå bara att hålla med DN:s recensent Kerstin Gezelius (”Underbara Normala människor visar att kärleken fortfarande finns”) om att serieskaparna har lyckats rätt bra, mycket tack vare huvudrollsinnehavarna Daisy Edgar-Jones och Paul Mescal. Många av mina bekanta verkar rentav tycka att serien nästan är bättre än boken. Skildringen av min hemstad Lund, där Marianne pluggar under en period (deppigare har Sverige sällan framstått), hör till de svagare delarna, både i romanen och i serien, som helt uppenbart inte är filmad där. Något som å andra sidan inte spelar någon roll för huvudhandlingen, som ju är den kärlekshistoria som tar sin början när den hyfsat populära fotbollskillen Connell ska hämta sin mamma hos den rikare men ensammare klasskamraten Marianne, vars hus det är mammans jobb att städa. 

Serien verkar ha blivit något av ett fenomen på Irland och i Storbritannien, där den slagit online-kanalen BBC Threes tittarrekord. Kanske kommer många för evigt att förknippa den med den tid då de satt som fångar i sina hem under coronakrisens utegångsförbud. Marianne Sheridan har utropats till stilikon av The Guardian, Tourism Ireland har gjort en kortfilm med scener ur serien som marknadsför Irland som (framtida) resmål och Connell Waldrons halskedja (som somliga tydligen tycker är oerhört sexig) har fått ett eget Instagramkonto.

Här finns en intervju med de båda huvudrollsinnehavarna, och här en intervju med Sally Rooney själv. Den som vill läsa fler böcker av henne kan låna Samtal med vänner, som av litteratursajten Lit Hub har utsetts till en av 2010-talets bästa debutromaner. Serien är regisserad av Lenny Abrahamson och Hettie Macdonald, men Sally Rooney var själv djupt involverad i inspelningen. Bland annat hjälpte hon skådespelarna att komma under skinnet på sina rollkaraktärer genom att ge dem den spellista hon gjorde när hon skrev boken, med låtar av band som Joy Division och Bombay Bicycle Club. Och - självklart - Leonard Cohens ”So long, Marianne”.

/Mattias

Bonus/uppdatering: fick tips av en kompis om det här - ett samtal med Sally Rooney, seriens huvudrollsinnehavare och en av regissörerna, organiserat av bokhandeln Waterstones och tidstypiskt nog genomfört som videokonferens.

"Sjung, o gudinna,

om vreden, som brann hos Peliden Akilles” och skylta, bibliotekarie, med böcker, som inspirerats av Homeros verk. Strunta i min taffliga hexameter och ta en titt på vår nya skyltning här på Nynäshamns bibliotek istället.

Listan på böcker med anknytning till Iliaden och Odysséen kan göras lång: från de grekiska dramerna och Vergilius Aeneiden till Madeline Millers Kirke och Pat Barkers alldeles nyutkomna Flickornas tystnad. Den senare inleds med ett citat av Philip Roth, som konstaterar att den europeiska litteraturen inleds med att två så kallade hjältar, Akilles och Agamemnon, bråkar om en kvinna – ”En flicka egentligen. En flicka som stulits från sin far. En flicka som rövats bort i krig”. Pat Barker gör denna flicka, vars namn är Briseis, till en person i egen rätt genom att berätta historien ur hennes och de andra kvinnornas perspektiv. Såhär beskrivs grekernas främste kämpe: ”Hjälten Akilles.
Strålande Akilles. Ädle Akilles. Gudalike Akilles… Epiteten staplades på varandra. Det var inte vad vi kallade honom. Vi kallade honom ’slaktaren´”. Madeline Miller använder i Kirke ett liknande grepp för att ge röst åt trollkvinnan som förvandlar Odyssevs mannar till svin. I Margaret Atwoods Penelopiaden återberättas Odysséen ur den kvarlämnade hustrun Penelopes perspektiv, och i Willy Kyrklunds Elpënor är berättaren en roddare som dör på ett slapstickartat sätt när Odyssevs och hans män ska lämna Kirkes ö. Ur Odysséen, i översättning av Ingvar Björkeson:

”Bland mina män fanns en som hette Elpenor, den yngste
av dem, varken en hjälte i strid eller särdeles klyftig.
Avsides hade han gått och lagt sig uppe på taket
för att få svalka, varm som han var och berusad av vinet.
Plötsligt väckt av röster och larm vid kamraternas uppbrott
rusade pojken förvirrad upp men glömde i brådskan
ta samma väg tillbaka igen, den trappa han kommit
- rakt ut sprang han och störtade ner med huvudet före.
Halskotan knäcktes tvärt, och själen nedsjönk till Hades.”

Strändernas svall av Nobelpristagaren Eyvind Johnson är en annan svensk variant av Odysséen, och i Slaget om Troja gör Theodor Kallifatides en modern omdiktning av Iliaden. Apropå på moderna omdiktningar måste James Joyces modernistiska tegelsten Ulysses självklart också vara med på skylthyllan. Och apropå irländska författare återberättar Colm Tóibin i Namnens hus delar av Aiskylos antika dramatrilogi Orestien (också på skylthyllan) i romanform. I Orestien dödar Klytaimnestra sin nyligen hemvände man, som hämnd för att han i hopp om krigslycka offrat parets ena dotter Ifigenia till gudarna innan sin avfärd till Troja. Mannens namn? Agamemnon – samme man som bråkar med Akilles om Briseis i början av Iliaden. 

Akilles och de andra grekerna är alltså inte några idealiserat ädla hjältar i Iliaden. En av dem som framstår som mest sympatisk är tvärtom trojanen Hektor, som ju tillhör fiendesidan. Homeros - eller sånggudinnan som lånar honom sin röst – är opartisk och skildrar trojanernas lidande med lika stor inlevelse som grekernas, något som har framhållits som en poäng, bland annat av Jesper Svenbro i hans inledning till Erland Lagerlöfs klassiska översättning av Iliaden. Inför krigets fasor är alla lika.

Kanske blir det rentav en sommar med Homeros? Iliaden och Odysséen finns självklart att låna på biblioteket, liksom en essäbok av Sylvain Tesson som heter just En sommar med Homeros. Erland Lagerlöfs Homerosöversättning finns dessutom tillgänglig i pdf-form via Svenska Akademien.

Till sist ett filmtips: O Brother, Where Art Thou? av bröderna Coen, löst baserad på Odyséen. Både cyklopen och sirenerna finns med som hinder på den förrymde fången Ulysses Everett McGills väg hem genom depressionens USA. Skamligt nog har vi inte den filmen på biblioteket, men vi har soundtrackskivan med låten I Am a Man of Constant Sorrow. Den står på skylthyllan.

/Mattias