"Jag har sett filmen!"
Hur många var det inte som utbrast exakt så häromveckan när Nobelpriset i litteratur 2017 presenterades, och det stod klart att vinnaren blev Kazou Ishiguro. Han är ju författaren bakom bland annat boken Återstoden av dagen, som nog är mer känd för en bred allmänhet som (åttafaldig Oscar-nominerad) film med Anthony Hopkins och Emma Thompson.
Det är ju som bekant inte alls särskilt ovanligt att böcker filmatiseras. Biograferna fullständigt flödar över av adaptioner, allt från Alfons Åberg till Blade runner har litterära förlagor.
Till och med till teatern har romanen tagit sig för att stanna, verkar det som. Dramatik har för all del alltid varit en genre inom litteraturen, men att texter som inte alls är skrivna för scenen ändå uppförs just där, blir vanligare och vanligare. Just nu går det att se båda Anna Karenina och Egenmäktigt förfarande som teater i Stockholm, bara för att nämna några.
Egentligen är det ett mysterium att vi fortsätter se filmer som baserar sig på böcker när vi så sällan kommer ut ur biosalongen och tycker att filmen varit bättre, eller ens gjort boken rättvisa. Ett slags kulturellt självskadebeteende där vi vet att vi kommer göra oss själva besvikna.
Det finns naturligtvis fördelar med filmatiseringar och dramatiseringar. Framförallt öppnar de förhoppningsvis upp intresset för originalverken för de som inte läst boken innan. Och kanske hittar filmskaparna en ny infallsvinkel där känslor och budskap kan komma fram på andra sätt än i skriven text. Sedan är det ju den nyfikenheten också. Hur har de tänkt lösa det där med Sauron? Vem ska egentligen porträttera Monica Zetterlund? Vi måste få veta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar