Gobort - båtsman och tiggare i Ösmo

Lars Erik Carlsson ) 1821-1889. 

I bildarkivet finns ett mycket gammalt och gulnat porträtt av en sliten man med säck och käpp som sitter på en pinnstol. På fötterna har han konstiga skodon. Om du tittar noga ser du att det inte är riktiga skor, utan bara ett par breda träbottnar med fastspikade läderbitar som knutits ihop med trådar över fötterna. Fotografiet är taget på 1880-talets senare del av den kringresande fotografen Theofr. E. Lindblom. Mannen på fotot är båtsmannen och tiggaren Lars Erik Carlsson, mera känd som Lasse Gobort eller bara Gobort. Det var nog inte Gobort själv som bekostade fotografiet, kanske ville fotografen avbilda denne man som vid denna tid var ett känt byoriginal i Ösmotrakten. 

Lasse Gobort föddes 1821 på Råholmen, Järflotta och dog 1889 i Ösmo socken. Han var båtsman nr 80 Fullbro i Sorunda mellan åren 1838-1847. Tillnamnet Gobort, Gåbbert eller Godboten hör ihop med tjänstgöringen som båtsman.*

Råholmen 21/8 1906. Foto B.E. Lindbladh

Efter att Lasse Gobort avslutad sin tjänstgöring som båtsman 1847 tjänade han som dräng i trakterna runt Ösmo och utförde arbete hos bönder och godsägare. När han inte längre var i sin krafts dagar livnärde han sig på att vandra runt med käpp och säck och tigga i gårdarna. Goborts öde beskrivs i Viktor Petterssons bok Folklivsskildringar i Ösmotrakten från 1932. Här berättas flera historier om hur dåligt Gobort behandlades av Ösmofolket, som spelade honom elaka spratt och söp honom full. Enligt Viktor Pettersson var speciellt pojkar Goborts värsta plågoandar. Råheten och fräckheten florerade mer fritt och öppet förr och beivrades sällan på landsbygden skriver Petterson i boken. Det visade sig också att ett "pojkstreck" skulle bli ödesdigert för Gobort. 

Gobort omnämns i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman Pubertet från 1978. Lo-Johansson minns hur hans mor ibland brukade berätta om att det på landsbygden förr fanns kringdrivande folk som inte tycks ha hört hemma någonstans.

Vägarna kring godsen hade i hennes ungdom och ända inpå senare tid vimlat av besynnerliga skepnader, luffare, avsigkomna guldsmedsgesäller, dårar med fallandesot, försupna båtsmän som haft sin inkomst genom att tigga [- - -]De intressantaste sådana som Gobort och Klingen var för inte så längesen döda. [- - -] Gobort hade dött en ömklig död efter det att pojkarna på Djurnäs kört en vass stör genom grenen på honom.

Det är svårt att inte dra paralleller till vår tid. Kanske trodde vi svenskar att det genom folkhemmets genomförande en gång för alla skulle vara slut med sådana saker som grymhet och fattigdom. Men idag finns det fortfarande avsigkomna vandrare som har sin inkomst från att tigga. Det är bara det att de har kommit mer långväga ifrån. 

/Emma

* Båtsman var en militär som i det svenska indelningsverket tilldelades flottan för tjänstgöring ombord. För sitt uppehälle tilldelades han ett båtsmanstorp. Två till tre gårdar bildade ett rote. Roten betalade årlig lön, kläder och stod för ett båtsmanstorp med tillhörande odlingsbar mark. 

Döden i Ösmo

Det sägs ju att det enda man kan vara säker på här i livet är att det tar slut.

Dödgrävare Arvid Hökenström & kyrkovaktmästare
Mattias Sjöström, Ösmo kyrkogård 1911

Döden och begravningar har i alla kulturer jorden över alltid varit förenade med en hel del ceremonier. Om våra seder och traditioner i dessa sammanhang skrev 1937 Louise Hagberg en bok som heter När döden gästar. För inte alls länge sedan kom den i nytryck och vi på biblioteket kunde naturligtvis inte motstå att köpa in denna sjuhundra sidor långa bok om döden.

Russinen i Louise Hagbergs kaka är att man då och då stöter på fakta om hur det gick till i Ösmo när död och sjukdom nalkades. Ösmo nämns ett flertal gånger, men inte alltid i sådana positiva ordalag. Ett exempel som ges är hur man snålade in på en mer seriös läkarbehandling och hänföll till att istället utföra en simpel åderlåtning.

Även pesten nådde till Ösmo, åtminstone i början av 1700-talet. Hagberg beskriver hur den spreds med lopporna som härbärgerade i råttornas pälsar och dödade det mesta i sin väg. I Ösmo, hur som helst, var det endast allmogen som strök med, på grund av den "ringa renlighet" som rådde i deras bostäder.

"En hederlig begravning! Det var ett allmänt önskemål."
Begravning av professor Hjalmar Sjögren.

Sedan 1700-talet har pesten varit utrotad i Sverige och renligheten ser förhoppningsvis bättre ut på de allra flesta ställen. Ändå är döden naturligtvis ingenting vi kommer undan. Ceremonierna har dock förändrats över tid, i När döden gästar beskrivs hur man i Ösmo som begravningsmat fick glögg och limpskivor. Kanske är dagens populära smörgåstårta ändå att föredra.

När vi sökte genom gömmorna i bildarkivet i jakt efter motiv som snuddade vid död och begravning snubblade vi över ett likporträtt. Det är fotograferat av Atelier Ekegren, troligen i trakterna kring Ösmo och gissningsvis i början av förra århundradet, runt 1910-talet. Av inredningen att döma verkar personen på bilden tillhöra ett mer välbeställt hem. Däremot finner vi inga uppgifter om vem bilden föreställer eller på vilken eventuell gård denna person har varit bosatt. Om det ute bland våra läsare finns någon som har en aning eller gissning om detta får man gärna höra av sig.