Jane Austen

Det verkar som att kulturbranschen gillar jubileum. Om det inte är ett jämnt antal år sedan någon känd profil föddes så utgår man från när de dog istället. Förra året var det William Shakespeare som stod i centrum - det var då 400 år sedan han gick bort. I år är det Jane Austens tur.

Eftersom det blir ännu en extra chans att uppmärksamma litteraturen, filmen, musiken eller konsten som dessa döda kulturutövare skapat så får man nästan säga att det, trots sin något morbida underton, är mest till godo.Det man kan invända är kanske att det gärna är redan välkända personer som får ytterligare uppmärksamhet, i Sverige har vi firat både August Strindberg och Ingmar Bergman. Å andra sidan kan detta odelade fokus också leda till att nya sidor av någon som man trodde att man visste allt om också kommer fram. Dessutom finns det ofta bra anledningar till varför dessa människor överlevt till så här långt fram i tiden.

Jane Austen har givit oss odödliga klassiker som Stolthet och fördom, Förnuft och känsla och Emma. Hon har fostrat generation efter generation av anglofiler som ordnar baler iklädda bahytt ända in i våra dagar. Det måste krävas något extra av en författare för att skapa ett sådan engagemang.
Albert Bonniers förlag har i och med detta 200-års jubileum publicerat en bok som samlar Jane Austens privata brev. Kanske kan det bli ett sätt för hennes beundrare att komma ännu närmare den brittiska societeten och författarinnas egna innersta tankar.

Alla som läst och älskat Jane Austen har naturligtvis sin egen uppfattning om värdet av att fira och uppmärksamma henne och hennes litterära verk. För att hon öppnade upp för fler kvinnor att bli framlyfta för sina författarskap. För att hon kunde skapa så mycket dramatik av så små medel. För att hon satte fokus på den privata (kvinnliga) tillvaron.

Och visst är Colin Firth väldigt stilig i rollen som Mr. Darcy?