Hands down, I'm too proud for love

"Proud people breed sad sorrows for themselves" är ett känt citat ur Emily Brontës roman Svindlande höjder (Wuthering Heights), romanen som var grund för Salongens bokcirkels senaste boksamtal. I denna spektakulärt passionerade, dramatiska och ibland nästan smått galna roman får känslor som stolthet, hämndlystnad och sorg spela huvudrollen, något som bidrar till att sätta käppar i hjulet för de flesta av karaktärernas längtan efter kärlek och lycka.

Så gott som alla i bokcirkeln tyckte om Svindlande höjder men i samtalet kom det även upp att romanen var något svår att ta sig in i, inte minst eftersom det från början är lite knepigt att som läsare hålla reda på alla karaktärer. Några av de tankar vi tog upp:

*Det eviga temat KÄRLEK. Är kärleken mellan Catherine och Heathcliff odödlig och sann eftersom de faktiskt aldrig får varandra? Och är i så fall deras passionerade kärlek bättre och sannare än den kärlek som under en period mognar fram mellan Catherine och Hareton? Kan man över huvud taget jämföra olika typer av kärlek? Och finns det i så fall någon ultimat form av kärlek att eftersträva?

*Vad vill författaren? Är det meningen att vi ska sympatisera med Heathcliff och Catherine eller används de som avskräckande exempel?

*Får man som människa de känslor man utstrålar? I romanen väcker de vilda själarna passion medan de mjuka personligheterna väcker ömhet.

*"I am Heathcliff" utbrister Catherine en gång. Är det vanligt att personer som älskar varandra också går in i varandras personer? Är den här upplösningen av jaget enbart ett problem?

*Ellen "Nelly" Dean är den allvetande berättaren som delar med sig av berättelsen om husen Wuthering Heights och Thrushcross Grange. På vilket sätt påverkar hon handlingen? Är hon bara ett oskyldigt vittne till det som har hänt eller påverkar hon berättelsen? Trots allt är det ju enbart hennes version av skeendet som läsaren får ta del av?

*Karaktären Lockwood, som får historien berättad för sig, vad spelar han för roll i romanen? Som en person från "världen utanför" ser han på den inskränkta, snäva och något ociviliserade världen hos Heathcliff med avsky. Samtidigt blir han starkt påverkad av husets historia och är, tillsammans med Heathcliff, den ende som förnimmer Catherines spöke. Dessutom går han ifrån alla tänkbara civiliserade handlingsmönster när han brutalt misshandlar spökets handled i hennes försök att ta sig in genom fönstret. "Terror made me cruel", säger han till sitt försvar. Är det alltså så att alla människor, oavsett hur civiliserade de anser sig vara, är kapabla till grymma handlingar pga till exempel rädsla? Är handlingen i så fall någonsin försvarbar?

*Vi diskuterade det eventuellt incestuösa motivet där man kan se Heathcliff som Catherines oäkta bror. Heathcliff hämtas helt plötsligt en dag från staden av Catherines far. Kan denne ha haft ett utomäktenskapligt förhållande som resulterat i Heathcliff?

*Emily Brontë använder sig konsekvent av intressanta skrivtekniska metoder som förstärker beskrivningen av de två hushållen och människorna som bor där. Flera av karaktärernas namn förekommer två gånger, i olika generationer. Det finns två Catherine, två Linton, två Earnshaw och två Heathcliff. Genom att låta egenskaperna av den äldre generationen blandas med egenskaperna hos de yngre skapas nya versioner av de ursprungliga huvudrollsinnehavarna, något som visar på människans förmåga att förändras och anpassa sig.

*Kan man säga att Svindlande höjder har ett lyckligt slut? Det stundande äktenskapet, på det symboliska datumet Nyårsfton, mellan Catherine (d.y.) och Hareton förenar de båda familjerna. Kommer detta att innebära att den onda cirkeln är bruten?

/Salongens bokcirkel genom Helena och Mattias