Den evigt skeppsbrutne Richard Parker

I tisdags kväll hade Salongens bokcirkel sin andra träff. Berättelsen om Pi visade sig mycket riktigt väl lämpad för diskussion. Många var fascinerade av den till synes realistiska skildringen av kampen för överlevnad, och inte minst av själva tigern. Andra var mer förtjusta i den första delen, där Pi låter sig tjusas av tre världsreligioners berättelser och utan att tveka omvänder sig till samtliga. Åter andra tyckte inte om boken alls. Alla var dock hyfsat överens om att den variant av berättelsen som innehöll en tiger var den bästa historien. Via bokens handling leddes diskussionen vidare till det komplicerade förhållandet mellan fakta och fiktion, inte utan koppling till ännu större frågor rörande tro och vetande. Kanske berättar människan helt enkelt historier - om tigrar eller gudar - för att överleva och skapa mening i en tillvaro som ibland är precis så grym som den som Martel beskriver. I slutet av boken tackar Pi Richard Parker - (berättelsen om) tigern har hållit honom vid liv.

Apropå på förhållandet mellan fakta och fiktion kan man nämna att Pi på ett ställe (sidan 214) refererar till förstestyrmannen Owen Chases ögonvittnesskildring av hur valfångstfartyget Essex år 1820 sänktes av en uppretad kaskelot. Besättningen räddade sig till tre livbåtar, men av rädsla för kannibaler valde man att försöka ta sig till Sydamerika istället för att gå iland på någon av Stilla havets bebodda öar. Ironiskt nog ledde detta till att de skeppsbrutna tvingades äta upp sina döda kamrater. I en av båtarna drog man rentav lott om vem som skulle få sätta livet till för att bli föda åt de andra. Händelsen var på sin tid mycket omskriven och utgjorde en av inspirationskällorna till Herman Melvilles Moby Dick. Även Edgar Allan Poe tog intryck, och i The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket (ursprungligen publicerad som en skildring av en verklig resa) låter han en skeppsbruten matros vid namn Richard Parker dra det kortaste strået och förlänga sina olycksbröders liv med sin död. År 1884, nästan 50 år efter publiceringen av Poes roman, sjönk yachten Mignonette. De skeppsbrutna som lyckats rädda sig till en livbåt ansåg sig efter en tid tvungna att äta upp skeppsgossen. Pojkens namn: Richard Parker. Genom sitt val av namn ansluter Martel alltså till ett av bokens stora teman - Richard Parker är både fakta och fiktion. Angående den andre (?) huvudpersonens namn kan man (med viss risk för att framställa Berättelsen om Pi som besläktad med Da Vinci-koden) nämna de 227 dygn denne enligt egen utsago tillbringar till havs. 22/7≈Pi.

Verkar allt detta aningen långsökt? Precis som tidigare är ni mer än välkomna att fortsätta diskussionen med hjälp av Salongens kommentarfunktion. Till sist ett boktips: den som vill läsa mer om skeppsbrott kan låna Nathaniel Philbricks bok I hjärtat av havet : den tragiska berättelsen om valfångstfartyget Essex. Finns på bibliotekets fackboksavdelning.

/Helena, Anders och Mattias